Försommarvädret 1907 är det sämsta på 110 år. Men snart ljusnar det. Efter två möten, den 2 och 4 juni bildas Helsingborgs IF genom en sammanslagning av Svithiod och Stattena (nuvarande Stattena IF grundades 1922).
Föreningens vagga står egentligen i det så kallade ”Svanahuset” på Karl Krooksgatan. Tage Johansson en av grundarna, berättar:
”När jag efter lördagsdansen följde min nuvarande fru Alma hem, så stötte jag ofta samman med Georg Bengtsson som hade sin fästmö Emma i samma fastighet. Resonemanget kom givetvis ofta in på vår kära fotboll och en dag kläcktes idén att slå samman Svithiod, min klubb, och Stattena IF, alltså den förening Georg tillhörde.”

Föreningen spelar sin första match redan den 6 juni 1907 och vinner över IFK Helsingborg med 6-2. HIF blir snabbt ett mycket respekterat lag och det beror till stor del på de två stjärnorna, Otto Malm och Georg Bengtsson, högerytter, lagkapten och en av HIF:s grundare. Otto Malm blir snart fruktad för sitt precisionsskytte och när han någon gång deltar är motståndarna mycket tacksamma. Det finns nämligen ingen spelare i Sverige som ens är i närheten av hans effektivitet. Säsongen 1911 t ex gör han 69 mål på 24 matcher och 1913 blir det 78 mål på 35 matcher. Totalt gör han 735 mål på 500 matcher i A-laget.

1908 får föreningen en ny ordförande, den legendariske John ”Bill” Pettersson som genom åren för HIF till stora framgångar med bl a fem allsvenska guld.

Säsongen 1909 får HIF sitt definitiva genombrott som skånskt storlag. Om det beror på den nya dressen eller ej må vara osagt, men från och med nu spelar HIF i röda tröjor och blå byxor. Tidigare gällde vita tröjor, blå byxor och gärna keps.
För första gången blir laget skånska mästare, en titel med hög status på den här tiden. Finalen mellan HIF och Malmö BI på Olympia ger ett överskott på hela 1.435 kronor.

För HIF:s del är 1914 ett märkligt år. Å ena sidan förlorar laget med 5-4 mot Göta i finalen om bankdirektör J Svenssons pokal. Å andra sidan går HIF till final i Svenska Mästerskapen som spelas i cupform. Finalen mot AIK i Stockholm förloras visserligen (vi har glömt siffrorna), men det är i kvartsfinalen som sensationen inträffar. HIF vinner över Örgryte - Sveriges bästa lag - med hela 5-1 och Fotbollssverige ropar högt av bestörtning och förvåning. (Semifinalen vinns borta mot Uppsala med 1-0.) HIF är så bra i år att man med framgång får representera Sverige vid Baltiska Spelen i Malmö.
Inbjudan att delta i svenska serien, föregångaren till allsvenskan, innebär det definitiva erkännandet av HIF som storlag. Man tackar dock ödmjukt nej efter två långa styrelsesammanträden. Motiveringen är tudelad:
1. HIF är övertygat om att vänskapsmatcher på Olympia mot handplockat svenskt och internationellt motstånd ger mer publik och större intäkter än att spela i svenska serien.
2. På grund av spelarnas jobb är det svårt att samla ihop ett bra lag för långa resor till bortamatcherna.

Söndagen den 30 maj 1915 förlorar HIF mot Göta i DM, återigen med 5-4 trots kraftigt spelövertag. En nesa inför en högljudd storpublik. De spelare och tränare som i dag klagar över pressens kritiska inställning kan trösta sig med att det var värre förr. Helsingborgs Dagblad sågar:
”Det var naturligtvis inte den vanliga klämmen över HIF:s spel. Dessutom saknades Georg Bengtsson. Hans ersättare har inga som hälst utsikter att någonsin kunna fylla den förstnämndes plats, enär han först och främst saknar de yttre förutsättningarna härför. Hans nedre extremiteter röra sig icke i det tempo som är nödvändigt för en ytterman, varjämte hans bollbehandling ingalunda fyllde måttet.”

Söndagen den 2 september 1917 är det match mot IFK Göteborg på Olympia i Svenska Mästerskapens andra omgång. Det är dåligt väder, men matchen ses ändå av nästan 2.000 åskådare. HIF gör sin bästa match för året och leder med
1-0 i halvtid, men slutresultatet blir 1-1. Det beror främst på IFK Göteborgs hårda spel och osportsliga uppträdande. Laget spelar onödigt hårt i andra halvlek, fäller spelare bara för att maska, ja till och med slänger käft med publiken. ÖresundsPosten kommenterar:
”Ett par av Göteborgarnas spelare, Schyllander och Carlsson, hade betett sig synnerligen illa och en del av den mindre uppfostrade fotbollspubliken samlades vid göteborgarnas omklädningsrum för att hålla rävst och rättarting. Om de skulle lyncha göteborgarna eller hänga dem uppgåvo de icke, men till all lycka ordnade arrangörerna upp hela saken, och bråkmakarna ha nu i utsikt att komma på en svart lista om de bråka ännu en gång.”

1918 blir ett nytt märkesår för HIF. Återigen tvåa i svenska mästerskapen. Den här gången efter finalförlust på Stockholms Stadion mot IFK Göteborg. Och återigen har vi glömt resultatet. I mål står en viss Sigge Lindberg, utlånad från Drott. Sigge skulle sedermera spela 50 landskamper för Sverige.